--

Ibland kommer gamla sprickor fram från ingenstans..
man kan bara trilla över saker som påminner om gamla sår och ärren i själen.
Även fasst man inte letar efter dom, Ibland kanske man söker upp dom omedvetet..
Kanske för att se om det fortfarande gör ont. Vilekt oftast är jävligt puckat.
Vissa gamla sår läker aldrig, så enkelt är det.
Behöver inte betyda att man inte gått vidare vilket alla gärna tror. 
I detta fall gällde det gamal partner, och det är aldrig kul när han trillar in på vilket sätt det än är.. bild, text, prat.
Spelar ingen roll.
Han förtjänar inte en enda sekund eller en enda milimeter av mitt liv. (ändå bloggar jag om det!?!?)
Men tyvärr går det inte att göra något åt. 
Det är en tagg som sitter i min sida och den kommer sitta där lääänge till. 

När jag träffade Fredrik hade det redan gått ett tag sen honom och jag kunnat ställa mej upp igen och var mer eller mindre redo att ta mej an nya utmaningar. Eller ja.. när han klev in hade jag inget val. Hjärtat och själen hade redan bestämt sej.  Jag är glad att vi fann varandra vid just den tidpunkten. 
Men jag hade inte läkt ihop ännu. 
Det har jag fortfarande inte. 
Jag slåss med smärtan från förut flera gånger i veckan. 
Det bara slår mej lite då och då. Man vill ju att minnena ska blekna och tillslut suddas ut.
Blekna har dom väl iofs gjort, men inte tillräckligt.  Tar väl tid såntdär antar jag.

Jag vet att alla har haft det jobbigt tidigare och alla har haft ett dåligt förhållande och alla har bagage med sej till nästa. 
Men jag håller inte upp andras problem på mina axlar och det är varje man/kvinna för sej själv. Så jag fajtas med mitt men är fullt medveten om att det absolut finns folk som har det värre. Ser mej inte som att jag har det speciellt dåligt i mitt liv. Jag är jätte lycklig med Fredrik och är tacksam för honom varje dag som går. 
Även han har jobbiga ärr att ta itu med. 

Hur som hellst.... 
Det går absolut dagar då jag ine ens tänker på saker som tidigare hänt, men det är alltför många dagar i veckan som jag på ett eller annat sätt kommer att tänka på det eller påminns av det. 
Inget jag normaltsett säger till någon eller pratar med folk om.. Det bara finns där på insidan.

Den där skiten tog verkligen hårt på mej. Man har varit med om en hel del, men det där tog nog priset.
Jag kan inte komma på något annat som jag har haft sådär ont av såhär pass länge.
Det värsta är att den skiten inte ens förtjänade det.
Förhållandet är lixom inte så mycket att sakna.
Jag hade det inte ens HÄLFTEN så bra som jag har det nu.
Jag trivdes inte ens inärheten av så bra som jag trivs nu och vi hade hundra gånger mer problem.
Så saknar det gör jag verkligen inte, Det som gnager mej är att jag blev så satans lurad.

Jag hade gått runt i ett liv jag trodde var på ett visst sätt, vilket senare visade sej vara tvärtemot allt jag trodde var äkta.
Är det meningen svår att förstå?
Känns som jag börjar bli aningens kryptisk i det här inlägget. 

tänk såhär. 
I din lägenhet är ditt tak vitt, dina väggar gröna och ditt golv i trä. 
vilket du är van vid och vilket du har möblerat efter och köpt matchande möbler till. 
Sen får du veta att du varit färgblind i nästan ett år och ditt tak  är svart, dina väggar röda och ditt golv är i blå plast. 
vilket lämnar dej med totalt omatchande möbler... 

Mjaaa altså.. jag vet att jag är lite märklig när det kommer till metaforer.. men jag brukar lyckas måla en bild av det jag menar iaf. 

Jag börjar kunna se "the big picture" och börjar kunna förstå lite av vad som hände.. Iallfall från mitt håll.
Alla historier har två sidor, och jag vet hans sida av det med.
Det gör mej förbannad när (att)    folk (han)    bara tror att det finns en sida på historier (historian)

bouäääh..
Nog om den skiten.

Hade det inte varit för Fredrik så hade jag nog aldrig förstått var äkta kärlek är.
Jag hade nog inte sett den här fantastiska sidan av det.
Äkta kärlek ger ingen plåga brukar min mamma säga.
Hon har nog fan rätt om det. Det har adlrig varit en plåga med min skrutt.
Faktist.. det har gått ett år och jag har aldrig lidit.
Vilket låter sjukt när jag läser vad jag just skrev.
Men jag är van att gråta mer än jag skrattar i ett förhållande... sjukt va?
Men så är det...

Jag har nog hittat rätt helt enkelt.
Tack för att du ger mej älskling.