--

så känns det faktist.
Känns som jag står på en relativt lugnt plats.. det blåser lite och är lite oroligt, men inget man inte klarar av.
Men jag är omringad av en fet orkan som snurrar snabbare än jag känner att jag orkar med.

Det är ingens fel, och det är inget jag kan göra något åt.
Mina vänner behöver mej och jag står där oavsett vad.

Men jag känner inte att jag är helt stabil i mtit eget psyke just nu och skulle bara behöva någon lugn plats att få andas ut på ett litet tag. Det börjar tära på mej mer än jag förväntade mej. 
Det kan lika gärna vara en sak som bara blåser förbi, som att det kan vara en sak jag bör se rätt allvarligt på och göra något åt. 

MITT problem vet jag inte om jag KAN lösa.. iallafall inte just nu. Men det blir svårare att hantera när jag inte kan vara stabil eftersom hela omgivningen rör på sej. 
Det är allt från allvarliga sjukdommar till djupa depressioner som personlighetsförändringar och personliga psykiska explosioner, så mina vänner har det inte lätt just nu.
Vilket fakiskt i sin tur gör att jag har inte har det heller för tillfället.

Men i allt kaos så har två "roliga" saker hänt.. saker som får mej att le. 

Den ena är att i söndags så dök en vän upp i min skalle hela tiden, och tillslut så kände jag att det var av en anledning, något var inte riktigt bra. Så jag skrev ett meddelande till honom "hej vännen jag tänker på dej ofta idag, hur är det med dej? har något hänt?"
Jag fick inget svar. Men det var inget jag reagerade på eftersom han inte är en mästare på att svara på sms och har aldrig under dom 7 åren vi känt varandra varit speciellt bra på det. Så jag förväntar mej aldrig svar därifrån.  Men som vi alla vet så är hoppet det sista som dör så jag  skickar ändå sms till och från. haha. 

Jag har pratat med honom efter det och det visade sej att just i söndags så var det faktist något som hade hänt och han mådde riktigt riktigt dåligt.. det är absolut inte den "roliga" biten. 
Men att jag kände honom, jag kände av när något var fel med honom, det betyder att han har låtit mej komma så nära så det har varit möjligt att knyta det bandet. Zikkan är inte det minsta förvånad, han är ju med om det hela tiden med mej att jag känner av och vet saker som händer.. eller ja.. inte VAD som händer.. bara att NÅGOT har hänt.  Men det är inte med vem som hellst som det händer. Jag måste stå den personen nära. Personen måste ha släppt in mej så pass långt att hon/han låter mej få känna av och ha det bandet. 

Så.. efter 7 års bevisande av att jag står här oavsett VAD så har han, han som sällan! släpper in någon, släppt in mej så pass långt och har mej så pass nära. Och det glädjer mej. 
När han har tagit sej upp ur den grop han är just nu så kommer han nog kunna glädja sej åt det med. 
Jag önskar jag kunde göra mer för honom just nu, men det är tyvärr omöjligt. 

Nr 2 är att jag återfunnit en gamal vän. 
I precis rätt tid verkar det som. 
Vi har känt varandra i sådär 11-12 år.. men vi har inte umgåtts på typ 8? år eller något sånt, ingen av oss har räknat efter. LÄNGEsen iaf! 
Jag bara kände helt plötsligt att jag ville träffa JUST honom... jag kände det jätte starkt och vi såg till att det blev i söndags. 
Jag är jätte tacksam för det och behövde honom just precis nu.  Han är en sån man kan ha ordentliga diskussioner med. Intellekuell stimulans helt enkelt. Något jag värdesätter otroligt högt i alla relationer, såväl väskapliga som kärleks relationer.

Jag känner inte att det största behovet jag har är att prata av mej, jag känner mer att jag har ett stort behov att andas ut, känna mej trygg, lugn och avkopplad och bara få ha distans till ALLT ett litet litet tag så jag får ladda mina batterier. 
Och just nu kan jag inte göra det hos mina älskade vänner hur underbara dom är så är dom trasiga och det finns ingen chans för mej att ladda upp batteriet där för det är där energin behövs.

Hos den här vännen skulle jag kunna bara få andas ut.. jag skulle inte kräva ett enda dyft av honom mer än att han bara är som han är. Har inga som hellst krav på något någonstans just nu för jag behöver inte hjälp på något sätt alls. jag mår inte jätte dåligt, jag är inte depperimerad alls. Jag är bara lite utmattat och tom för tillfället och behöver en paus i allt snurrande.. Det går bara för fort just nu. 

Men han jobbar natt vilket gör att veckorna är uteslutna från att ses, han har dessutom ett välldigt socialt liv och umgås med många och har fullt upp.
Vi har precis setts efter all den här tiden och jag känner inte att jag vill be om att han tar time off för min skull. Jag känner honom inte så pass för att göra det känns det som just nu.
De är knappt att jag skulle be någon av mina närmsta att göra det för mej ens så ännu mindre någon jag vet har full rulle i sitt liv och många vänner att hinna träffa och partajja med. Så det får gå.
Jag uppskattar ändå att han bara helt plötsligt dök upp i min hjärna och nu finns här i mitt liv igen. Det är roligt.
Han tror på ödet, Jag vet inte vad jag tror på. Men det kom hur som hellst jävligt lägligt.

Det går för fort för Zikkan med, men där handlar det om HELT andra saker, även fast vi har ett liv ihop och delar det mesta så har vi egna liv med med olika job och olika vänner och olika händelser.
Varje vecka får jag en kväll och en natt själv hemma, något som är viktigt och skönt. 
JAG får det.. JAG har alltid fått det, men inte Zikkan, jag är ju alltid hemma. 
Ibland måste man bara få vara ensam och vara för sej själv. Det får han sällan vara. Inget konstigt i det, vi vill inte egentligen just ha tid från varandra, vi behöver bara båda få andas ut på olika håll men det har inget med varandra att göra. 
Det är inte honom jag behöver komma ifrån, och det är egentligen inte mej han vill vara utan. 
Man bara behöver sin egen tid ibland, och det är så skönt att ingen av oss tar åt sej personligen av det eller tror att det är en själv det är fel på. Det har inte med honom att göra, och hans behov av att vara själv har inte med mej att göra.  
 
JAG MÅSTE ANDAS.
Usch jag är så utmattad.

Återigen, jag mår inte dåligt.. jag är bara tom på energi och totalt slut!