--

Tillbaka på jobbet, Tog semester förra veckan.
Hade en del semester och komp att ta ut och förra veckan var den enda veckan jag kunde ta ut det.
Denna vecka och nästa behövs jag verkligen på det här bygget så jag tog tillfället i akt och skrev semester resten av veckan ... 2 timmar efter att jag hade kommit till jobbet på morgonen.. hehe.
Så jag åkte hem vid 9 i måndags morse och började 12 idag. :) En vecka av total slapp-tid.
Fantastiskt.

Började bråka lite med min mikrofon och mitt ljudkort i helgen.
Det blev äntligen installerat och fixat tack vare min kära vän Emil.
Tur att han är dator och musik nörd och har tid över :)  TACK!

Det var verkligen svårare än jag fått för mej.
Något händer när det kommer en mic framför fejjan.
Jag håller lixom in allt.. Kan inte alls sjunga som "vanligt" när en sån hamnar där.
Mycket puckat tycker jag, men det har ju med den där förbaskade mic skräcken att göra.
Men jag tänkte ju jobba bort den så jag gör mitt bästa.. Jobbar på det när jag är ensam hemma.
Vilket inte kommer bli alls den här veckan, får väl ta det nästa vecka.. och sen har jag hur mycket tid som hellst på mej.

Jag är fortfarande inne i mej själv, bor fortfarande i min lilla bubbla.
Och mina försök att ordna upp saker omkring mej funkar inte just nu.
Har det inte så jätte svårt, men jag har ett problem som är jätte jobbigt och tär mycket på mej och mina tankar.
Jag vet att det tär på någonannan med, och i detta läget är det tyvärr inget jag kan göra, bollen ligger i den andres händer.
Men mina försök att fixa det gör oftast bara saken värre..  Så jag tror inte jag ska alls beblanda mej med det något mer.
Får se om det löser sej tillslut. Eller om personen i fråga det handlar om löser problemet själv någon dag.

Man känner sej så maktlös när man inte kan göra ett skit bara,
Det var som när en nära vän till mej gick ner sej i en FET svacka!  Jag satt bara bredvid och tittade på
Kunde inte göra ett dyft, Och om jag försökte så blev allt bara kaos och hon sjönk längre ner.
Så det enda jag kunde göra vad att ta avstånd från det, Men TRO mej att jag sörjde.
Låg en natt och grät helt hysteriskt för jag trodde att hon var på väg så pass utför att jag skulle förlora henne helt, att hon skulle .. ja.. sluta leva snart helt enkelt.
Men det fanns fortfarande inte ett skit jag kunde göra.. Bara sitta och vänta.
Nu har hon som tur är tagit sej upp, hon har gjort det några gånger tidigare, men då halkat tillbaka.
Men denna gången tror jag det är på riktigt, hon har en bebis i magen så nu MÅSTE hon.

Ptja.. ni får väl ursäkta att jag inte skrivit på ett tag, men det är så mycket i min skalle just så nu och det mesta känns lite för personligt för att skriva om här.
Men jag mår rätt bra, inget speciellt deppigt sådär.. bara lite fullt i alla tanke utrymmen. :)
Om jag hade haft lite egen tid hemma denna vecka kanske jag hade fått sjunga ur mej en del av det.
Men det ger sej.. Jag känner att jag behöver ha lite tid ensam, men jag vet att om två veckor kommer jag få mycket tid ensam, så det är bara vänta lite så löser det sej.
Vill lixom inte skava på Zikkan när jag är lite såhär.
Är ju van att vara ganska mycket själv, vilket jag tycker om.
Så när man har bott med någon i ett och ett halvt år så blir det lätt att man känner att man måste ha lite tomrum ibland.
Jag har ju det lite till o från.
Men stackars Zikkan får aldrig det istortsett.

Nej nu ska jag ner o "jobba" lite.
Ha det bra!
kraaamar alla vänner.